Ett praktfullt exempel från gjutjärnets tid
Längs den svenska kusten finns platser som blivit ökända och omtalade för sina många skeppsbrott och strandningar. Sandhammarskusten med sina sandrevlar är en av dem. Redan vid mitten av 1700-talet fanns önskningar om en fyrbåk som kunde varna de sjöfarande.
Den tidigast kända fyrbåken var en provisorisk, 7,5 meter hög, öppen stenkolsfyr. Att den sattes upp berodde på att en koleraepidemi hade brutit ut och man ville förhindra att fartyg som kunde ha smitta ombord strandade. Året därpå, då koleran upphört, släcktes fyren.
Det svenska fyrväsendet var vid mitten av 1800-talet mycket eftersatt. I riksdagen framfördes ständigt klagomål av representanterna för sjöfarten, handeln och av sändebud från utländska beskickningar.
Pappa von Heidenstam konstruktör
Sandhamnskusten var särskilt olycksdrabbad. Där hade under en period vid 1800-talets mitt skett mellan tio och tolv förlisningar varje år. 1859 togs frågan upp om en fyr vid Sandhammaren med hänvisning till de många fartyg som förlist på sandrevlarna utanför. Lotsdirektören föreslog att två fasta fyrar skulle byggas, så att de inte skulle förväxlas med fyrarna på Bornholm och Christiansö.
Anslag beviljades. Bostäder för fyrpersonal byggdes 1862. De båda fyrtornen restes året därpå.
Konstruktör till Sandhammarens fyrar var Nils Gustav von Heidenstam, far till författaren Verner von Heidenstam. Nils Gustav von Heidenstam hade 1849 anställts som ingenjör vid Fyr- och Båkinrättningen som tillhörde Lotsverket. 1857 presenterade Heidenstam sitt "projekt till ett fullständigare fyrsystem". Året därpå utnämndes han till överfyringenjör och kunde förverkliga sina idéer.
Text: Anna Sandell